I december ska utredningen om en ny kontantlag presentera sitt förslag. Från Kontantupproret ser vi utredningen som ett viktigt steg i rätt riktning, men tyvärr är det långt ifrån tillräckligt, skriver Björn Eriksson, ordförande i Kontantupproret i Dagens Industri.
Det finns två stora faror med utredningens förslag.
Den första är om förslaget räcker för att rädda kontantsystemet. Risken med den avgränsning som utredningen föreslår är att kontantanvändningen fortsätter att minska. De allra flesta livsmedelsbutiker och apotek tar i dag emot kontanter. Lagförslaget blir på så sätt ingen större förändring. Även om utredningen inte har till uppgift att öka kontantanvändningen så är ett uttalat syfte att säkra själva kontantsystemet och den infrastruktur som krävs för att ta emot och distribuera kontanter över hela landet.
Fortsätter trenden att det blir allt svårare att använda kontanter vid vardagliga köp, utom för livsmedel och apotek, förlorar de snart sin funktion som allmänt betalmedel. I det läget är det bara en tidsfråga innan hela systemet faller ihop – just det som utredningen vill förhindra.
Den andra faran är att de aktörer som ska uppfylla lagstiftningen väljer att strunta i den. Det kan låta märkligt, men det var precis vad som hände i Norge för några år sedan när de införde en lag om rätten att betala med kontanter. Lagen var allmänt hållen och saknade effektiva sanktioner, alltså böter eller straff för de som bröt mot lagen. Det ledde till att fastän invånarna hade rätt att betala med kontanter kunde de ändå inte göra det vid exempelvis restaurangbesök eller hotellvistelser.
Tidigare i år skärpte det norska Stortinget lagen så att den ska fungera som avsett. Ansvarig minister Emilie Enger Mehl uttalade då: ”Detta är en lagändring som ska gälla över tid, både med hänsyn till samhällsberedskapen och till den enskilde, så att personer som använder kontanter inte hamnar utanför samhället.”
Det vore olyckligt om Sverige återupprepar Norges misstag och inför en alltför tandlös lag. En ny lag om kontanter får inte bli som lagen om att gå mot ”röd gubbe”, det händer inget om man struntar i den.
Därför är det avgörande att den föreslagna lagen får tydliga sanktioner och att utsedd myndighet utövar en ordentlig tillsyn. En sådan tillsyn behöver ske lokalt på plats i nära samverkan med kommunerna och den kan inte baseras på egenrapportering. Vi ser framför oss att de som är emot en lagstiftning på området, främst storbankerna och delar av handeln, kommer att göra allt de kan för att effekten av lagen ska bli så liten som möjligt.
Om vi inte sätter stopp kommer de att vara väldigt kreativa i att skapa direkta eller indirekta hinder för de konsumenter som vill betala med kontanter. Att exempelvis endast erbjuda kontantbetalning i 1 av 20 kassor eller att hänvisa kunden till att vänta på särskild kassaansvarig personal är inte förenligt med hur lagen är tänkt att fungera.
På motsvarande sätt får inte bankerna försvåra för företag som tar emot kontanter. Hittills har de uppfyllt lagen om att erbjuda insättning av dagskassor genom att hänvisa till automater som bara tar emot ett begränsat antal sedelvalörer. En sådan tjänst är i praktiken värdelös för företagen.
Bankerna har också med hänvisning till regler om penningtvätt och liknande pressat näringsidkare till att sluta låta sina kunder betala med kontanter. Ett sådant agerande strider mot syftet med den lag som nu föreslås. Självklart ska lagstiftningen om penningtvätt följas, men den får inte användas som ursäkt för att hindra helt legitima verksamheter från att ta emot kontanter.
Den myndighetstillsyn som ska utföras behöver alltså se till att lagens syfte inte motverkas av de aktörer som ska uppfylla den. Det räcker inte med att lagens formella krav uppfylls, det måste fungera i praktiken också. På samma sätt måste offentliga aktörer bidra till att kontantsystemet upprätthålls. När det exempelvis gäller kollektivtrafik, badhus, bibliotek och museer borde det vara en självklarhet att alla invånare har tillgång dessa tjänster, vilket inte är fallet i dag. Även om det inte uttryckligen regleras i den föreslagna lagstiftningen så har offentliga aktörer ett särskilt ansvar att se till att verksamheter som vänder sig till allmänheten också tar emot kontanter.
Kontantsystemet är ett övergripande samhällsintresse. Regeringen bör därför bevaka att offentliga aktörer på olika nivåer bidrar till att uppfylla syftet med den föreslagna lagstiftningen.
Det är välkommet att Sverige till slut – vi är sist av alla länder i vårt närområde – får en lag som ger rätt att betala med kontanter. Det som är en självklarhet i andra länder, att alla ska vara inkluderade i samhället och kunna sköta sina vardagsköp, har suttit hårt inne för våra politiker. Nu äntligen har vi ett konkret förslag som kan rädda kontanterna som betalmedel i Sverige. Se då till att det inte bara blir en papperstiger, utan att det får verklig effekt.
Björn Eriksson, ordförande i Kontantupproret