Storbankernas enorma vinster, förra året på 156 miljarder, sticker i ögonen på de flesta. Men än värre är att en stor del av dessa vinster kommer direkt ur statskassan, skriver Björn Eriksson tillsammans med två debattörer i SvD (27/2).
Ovanstående låter märkligt, men är inte desto mindre sant. Huvudskälet är att kontanterna, statens egna pengar, nästan helt har försvunnit.
När kontanterna var det vanligaste betalmedlet var bankerna tvungna att låna dessa pengar av Riksbanken. Detta var Riksbankens huvudsakliga intäktskälla. Mellan 1990 och 2015 blev det i genomsnitt 8,4 miljarder i utdelning per år till statskassan.
I dag är situationen den omvända. Nu skapar bankerna 99 procent av penningmängden själva genom att ge ut lån till enskilda och företag. De statliga pengarna används knappt, vilket gör att bankerna behöver låna allt mindre av Riksbanken. I kölvattnet av finanskrisen 2008 och åtgärderna under pandemin, är det numera tvärtom Riksbanken som lånar av bankerna till höga räntekostnader.
De senaste tre åren har bankernas utlåning till Riksbanken legat på i genomsnitt 1 000 miljarder kronor. Samtidigt har vi haft en styrränta på uppemot 4 procent. Detta innebär att upp till 40 miljarder per år har förts över till bankerna i riskfria och passiva ränteintäkter, utan krav på motprestation.
En sådan förmögenhetsöverföring till bankerna är inte hållbar i längden. Därför tvingades Riksbanken begära drygt 40 miljarder av våra skattepengar i kapitaltillskott från regeringen. I september överförde regeringen 25 miljarder. Beloppet räcker dock inte för att täcka Riksbankens förluster. Samtidigt fortsätter transfereringarna till storbankerna. Det innebär att nya kapitaltillskott kan komma att krävas framöver.
Regeringen har slutligen förstått allvaret i situationen och snabbt klubbat igenom en ändring av riksbankslagen som beräknas börja tillämpas av Riksbanken i mitten av 2025. Ambitionen är god, men lagförslaget har tyvärr urvattnats. Riksbanken slipper bara ränta på lån som är mindre än cirka 60 miljarder minus det egna kapitalet. Med dagens nivå på styrräntan skulle det i bästa fall spara 1,5 miljarder. Det är bättre än inget, men garanterar inte ett stopp på flödet av skattepengar till storbankerna.
Ska vi lösa situationen måste vi gå till roten med det verkliga problemet – att statligt utgivna pengar nästan helt försvunnit. Vi föreslår följande:
- Subventionera statliga pengar, inte privata banker. Staten ska tillhandahålla kontanthantering och digitala plånböcker för e-kronor kostnadsfritt. Det skulle bespara Sveriges företagare och medborgare höga avgifter till bankerna. Statliga pengar skulle även förenkla Sveriges betalinfrastruktur och göra den mer robust och inkluderande.
- Statliga pengar i offentlig verksamhet. Myndigheter och offentliga verksamheter bör endast acceptera betalningar med statliga pengar som kontanter och e-kronor. Privata bankers egenskapade betalningsmedel ska inte användas av offentlig sektor.
- Säkra Riksbankens långsiktiga finansiering. Riksbanken ska inte låna in pengar av privata banker till höga räntekostnader, det är slöseri med statens resurser. Vill Riksbanken sätta press på bankerna att höja sparräntorna är ränta på e-kronkonton till alla landets medborgare och företagare ett bättre alternativ.
Förslagen är inte radikala, utan en återgång till hur det fungerade när statliga pengar fortfarande dominerade. Ny teknologi och nya regelverk kring betalningar har kraftigt gynnat de privata bankpengarna på de statliga pengarnas bekostnad. Våra politiker har inte förstått konsekvenserna av denna förändring.
Medan alla andra måste arbeta och bidra till samhället, har bankerna kunnat ligga i hängmattan och få miljarder av våra skattepengar. Likt oligarkerna i det sammanfallande Sovjetimperiet kunde suga ur statens tillgångar och berika sig själva så har våra svenska banker skapat en modell där statliga medel går till deras privata verksamheter.
Vare sig man står till höger eller vänster bör vi inse att situationen inte är hållbar. Bankernas vinster är på nivåer som saknar motstycke i svensk historia. Samtidigt släpar investeringar i infrastruktur och annan offentlig verksamhet efter.
Ytterst är det en demokratifråga. Våra politiska beslutsfattare behöver ta ansvar för att våra skattepengar används på ett ansvarsfullt sätt och inte överförs rakt ner i fickorna på privata aktieägare, som ofta tillhör de redan rika. Staten måste ta tillbaka makten över pengarna.
Joakim Sandberg
professor i praktisk filosofi och föreståndare för forskargruppen i finansiell etik vid Göteborgs universitet
Björn Eriksson
ordförande Kontantupproret
Samuel Färdow Kazen
utredare Positiva Pengar